hannis83

Det var en söndag eftermiddag hela fyra dagar efter att våran älskade son Herman hade kommit till världen, så förstod vi att det var allvar med mig. Jag låg vid detta tillfälle fortfarande på intensiven i Gällivare, Peter och Herman hade blivit utskrivna från BB och skulle nu bo på patienthotellet i väntan på att jag skulle bli bättre. Men det tog tid för bättre blev jag inte. Min syster och hennes barn hade varit och hälsat på oss på sjukhuset över helgen men dom hade hunnit åka innan allt elände satte igång. Min mamma var också hos oss vid detta tillfälle hon kom samtidigt som min syster och hennes barn men stannade kvar när hon såg hur sjuk jag var och för att hjälpa Peter med Herman.

Jag var som vanligt kände mig inte alls nå sämre nu alltså som vanligt under min sjukdom, vllle gå på toaletten så en sköterska hjälpte mig dit och jag gick hela vägen till toaletten vilket jag inte hade gjort ända sedan Herman hade fötts. Ja det var inte så lätt att röra sig när man vägde kring 90 kilo, ja helt allvarligt jag vägde 90 kilo berodde mycket på all vätska jag hade i kroppen pga av hjärtsvikten och även lite från graviditeten. Jag blev andfådd så fort jag rörde mig det minsta lilla... orkade knappt någonting!!!

Så när jag kom tillbaka från toaletten satte jag mig i en fåtölj i mitt rum och då hände det, jag fick ett akut hjärtflimmer, Peter sa att pulsen var upp ända till 200. Jag kollade Peter i ögonen och såg att han blev ganska rädd nu han förstod nog inte alls vad som hände med mig det förstod ju knappt någon bara läkarna. Jag kände mig riktigt dålig vid detta tillfälle, mådde illa, kallsvettades, var andfådd, kände mig yr och svimfärdig och kändes som att jag inte visste hur jag skulle ligga eller vad jag skulle göra för att må bättre.

Så småningom sjönk pulsen mer och mer ner eftersom, det blev beslutat att jag skulle bli skickad till Umeå universitetsjukhus med ambulanshelikopter. Mamma, Peter och Herman fick inte åka med i helikoptern dom tog bilen och åkte efter med den, dom plockade även upp min pappa efter vägen. Helikopterresan gick bra men jag var fortfarande väldigt andfådd det var jag länge efter när jag hade kommit fram till Umeå, vid fyra tiden kom Peter, herman och mamma och pappa. Jag blev nu genast lite lugnare och mamma stannade resten av natten i mitt rum och sov i en fåtölj för jag ville inte vara själv just nu. Efter att jag hade sovit lite kändes allt lite bättre men hela tiden umeå är lite dimmigt minns inte alls så mycket av det, det var här jag var som sjukast men det visste vi inte då.

Två dagar i Umeå blev det beslutat att jag skulle bli skickad med ambulansflyg till Göteborg, sahlgrenska universitetssjukhus det kändes skönt att komma ner dit när man hört att dom är så duktiga där. Där blev jag genast bättre, men riktigt bra blev jag inte förrän mitt nya hjärta kom och det gjorde det ju den 19 augusti, vilket jag och alla andra i min närhet är sååå glada över... nu mår jag bra och bättre lär det bli, kram kram/Hanna.